Pappret är slut, kom och torka
En ruta ur serien Ernst och Jesus, som publiceras i nästa nummer av Papper. Jag hade två serier om Ernst och Jesus i mitt första seriealbum Feta blås, dom var mycket uppskattade.
Det blir samtidigt mitt sista bidrag till Papper. Det beror på att jag inte hann få Insekt-polisen klar innan jag började jobba på heltid i december, så den ska tecknas på kvällar och veckoslut. Det är tungt, och övriga teckningsuppdrag tär på den här knappa tiden. I och med att Papper efter nästa nummer övergår i Peppar-konceptet, med en ny webbsajt och närmare femton (!) anställda är det också ett lämpligt ögonblick att sluta. Pappers arvode på 50€ per frilansbidrag har inte det heller precis uppmuntrat, det är ju ett skämt och inte en ersättning. Jag tecknade för Papper för att jag kände chefred Peppe. För en obekant chef hade jag inte jobbat gratis, vilket det ju i praktiken gick ut på.
Frilansbidragens storlek tolkar jag som att finansiären aldrig tog tidningen på allvar. Om man vill ha kvalitet, läsare och annonsörer behöver man förutom en redaktion kända och jävligt duktiga frilansare. Sådana jobbar inte gratis. Pappers koncept som urban gratistidning stöddes inte heller av en motsvarande annonsförsäljningsstrategi. En gratistidning är i främsta hand en affärsverksamhet som ska göra vinst genom annonser, tidningens innehåll och distribution är verktyg för annonsförsäljningen. Papper har kritiserats för avsaknaden av djup av ekonomiblinda journalister, vars lön varit stödd av samfund och fonder sedan Jesus började gå i sandaler.
Det finns en vanföreställning att den kultur som produceras i Svenskfinland måste vara "djup", om det är yta och underhållning är det fel och bortkastade pengar. Men en livskraftig kultur består till största delen av underhållning och sånt som är lättsmält, bara en bråkdel behöver vara djup på ett sånt sätt att den tillfredsställer de där märkvärdiga finlandssvenska männen med underliga frisyrer och andedräkt som luktar tandsten. Den breda kulturen kulturen måste stå på egna ben, utan att leva på fondpengar. Annars blir den som ett hjärndött mumintroll, som konstgjort hålls vid liv i Kulturfondens hjärt- och lungmaskin.
Nu är ju problemet med Pappers finansiering städat under mattan i och med att konceptet förändras, enorma summor fondpengar pumpas in och tidningen och den nya webbsajten peppar.fi ska vara lönsam om fem år. Right.
De obegripliga mängder finlandssvenska fondpengar som finns tillgängliga gör kulturverksamheten i Svenskfinland till nånting virtuellt. Ingenting är på riktigt, misslyckas man så finns det alltid mera pengar. I och med att pengarna investeras via fonder finns det ingen finansiär som har ett personligt intresse av kulturinvesteringarnas resultat. Vi bor i Mumindalen, det är alltid sommar, pengarna växer på hög men mumintrollen blir allt färre. Det sista trollet släcker ljuset.
